Nu har jag hunnit smälta det hela och det börjar kännas lite bättre. Hela världen gick inte under men jag trode nästan det för ett tag! Huvvaligen! Men men, bara att ta nya tag, allt reder inte sig själv även om det hade varit så himla skönt om det åtmindstånde kunde göra det ibland.

Tur att man inte är så långsynt så saker och ting med tiden kan rinna av en. Och sen har jag ju en helt otroligt underbar och stadig brandvägg till Man som hjälper mig stå kvar på båda benen även när någon drar undan mattan under mina fötter.

Vänner och nära och kära är allt när allt annat blåser bort.

Puss och kram på er